Vad en inomhustunnel tar bort från wingsuit-risken

Ett wingsuit BASE-hopp ger en pilot någonstans mellan 20 och 90 sekunder av faktisk flygning, beroende på exit och terräng. Ett misstag som görs under de första tre sekunderna går ofta inte att korrigera på den tid som återstår. Det finns inget andra försök under det hoppet — vad piloten än gör härnäst måste vara rätt första gången, eftersom marken är nära och en instruktör som står vid exitpunkten inte kan sträcka sig ut i luften och fixa en dålig linje.

Det är den aritmetiken en inomhustunnel förändrar — en del av den, ärligt talat, inte hela.

1. Risken, i klarspråk

Den mest noggrant studerade populationen av wingsuit BASE-hoppare — hoppare vid Kjerag-massivet i Norge, en välskött plats med erfarna piloter — har uppvisat en publicerad dödlighet på ungefär ett dödsfall per 2 317 hopp. Bredare studier över mindre kontrollerade populationer sätter intervallet betydligt bredare, från cirka 0,04 % upp till 1,67 % av hoppen som slutar i dödsfall beroende på vem som hoppar och var. Wingsuits är inblandade i en oproportionerligt stor andel av BASE-dödsfallen i förhållande till hur många hoppare som flyger dem, och den främsta identifierade orsaken är inte utrustningsfel — det är felberäkning av flygbanan, att felbedöma var kroppen faktiskt kommer att ta vägen i förhållande till terrängen.

Varje siffra i det stycket beskriver samma underliggande problem: en wingsuit-pilot bygger det omdöme som håller dem vid liv nästan uteslutande från hopp som i sig själva är farliga, på höjder och närmandehastigheter där ett felaktigt beslut per definition inte går att rädda. Det är inte en kritik av sporten. Det är anledningen till att en repeterbar, korrigerbar inomhusversion av samma aerodynamik överhuvudtaget är värd att bygga.

2. Vad repetition och korrigering faktiskt ger

En inomhus wingsuit-tunnel simulerar inte hoppet — den isolerar den enda färdighet ett hopp inte kan lära ut säkert i volym: kroppsposition och kontrollrespons i ett rörligt luftflöde, övat tillräckligt många gånger, med tillräcklig korrigering, så att det slutar kräva medveten tanke under stress.

Vad det ger, rent konkret:

Omedelbar korrigering istället för en utvärdering i efterhand. I tunneln är en instruktör fysiskt närvarande i samma luftflöde, observerar samma kroppsposition i realtid och kan korrigera den innan mönstret sätter sig — inte granska en hjälmkameravideo i efterhand.
Så många försök som färdigheten kräver. Ett wingsuit-hopp är, funktionellt sett, ett försök på vad piloten än har övat på. Ett tunnelpass innebär dussintals försök på samma rörelse under en enda timme, med ett luftflöde som hålls konstant mellan dem.
En förankrad första exponering. Nya piloter flyger inte fritt under sina första pass. De är i koppel — bokstavligen: en sele kopplad till instruktören med en lina, så att luftflödet, kroppspositionen och känslan av wingsuit-flygning är helt verkliga, medan förlust av kontroll helt enkelt inte är möjlig ännu.

3. Vad det inte ger — och varför det ärliga svaret spelar roll

Tunneln lär inte ut terrängbedömning, exit-tajming, fallskärmsöppning under stress eller det beslutsfattande som håller en pilot vid liv när flygbanan och berget närmar sig varandra. Dessa färdigheter existerar endast i det faktiska hoppet, och ingen mängd inomhusträning kan ersätta dem. En anläggning, ett förbund eller ett träningsprogram som påstår något annat kommer att genomskådas av exakt den gemenskap de försöker tjäna — wingsuit-piloter vet precis vad ett hopp kräver av dem som ett tunnelpass inte gör.

Det ärliga påståendet är snävare och, för en seriös köpare, mer övertygande: en inomhustunnel tar bort den del av risken som kommer från att lära sig kroppskontroll under hoppförhållanden, medan piloten fortfarande bygger upp den kontrollen. Den tar inte bort den del av risken som kommer från själva hoppet.

4. Hur säkerheten faktiskt byggs in i anläggningen

Säkerhetsnät i flera plan , inte bara under flygaren — en förankrad pilot eller en pilot i ett tidigt skede som tappar positionen behöver en gräns för förflyttning i mer än en riktning, inte bara ett golv att landa på.
Ett stegvis selesystem , som går från en fast tvåpunktsförankring till en längre arbetslina och till helt fri flygning först när varje steg har demonstrerats — samma disciplinerade progression som vertikala vindtunnlar använder för fallskärmselever, anpassad till de högre, mer sneda lufthastigheter som en wingsuit-flygning kräver.
Ett in- och utpasseringsprotokoll i ett rörligt luftflöde. Att få en pilot in i och ut ur en lutande luftström på ett säkert sätt, utan ett ögonblick av kontrollförlust vid dörren, är i sig en designad procedur, inte en improvisation.
En instruktör vars enda jobb under det passet är att observera en flygare. Till skillnad från det faktiska hoppet, där ingen kan ingripa när piloten väl har lämnat exitpunkten, håller tunneln en utbildad observatör i kontinuerlig, korrigerande kontakt hela tiden.

5. Vad detta betyder för ert program

Berätta för oss vem ni bygger detta för — ett förbunds träningsprogram, en kommersiell anläggning, en hybrid av båda — så hjälper vi er att specificera säkerhetsnät, selesystem och inpasseringssystem för luftflödet som faktiskt matchar riskprofilen för de piloter som kommer att använda det.

Källor och anteckningar

Data över dödsfall vid wingsuit BASE-hoppning (ungefär 1 dödsfall per 2 317 hopp vid den väldokumenterade platsen Kjerag-massivet; bredare publicerat intervall för dödlighet på cirka 0,04 % till 1,67 % per hopp över olika studerade populationer; felberäkning av flygbanan som den främsta identifierade orsaken till dödsfall vid wingsuit BASE-hoppning; wingsuits oproportionerliga andel av de totala BASE-dödsfallen): överensstämmer med Mei-Dan, O., Monasterio, E., Carmont, M., Westman, A., "Fatalities in Wingsuit BASE Jumping," Wilderness & Environmental Medicine, 2013, och efterföljande publicerade analyser av statistik över dödsfall vid BASE-hoppning.
Träningsprogression och säkerhetssystem i inomhus wingsuit-tunnel (stegvis sele — en inledande förankring med två karbinhakar som övergår till en längre lina före fri flygning, säkerhetsnät, instruktörsövervakad progression genom kontroll framåt/bakåt/sida innan självständig flygning, typisk progressionstid på 20 minuter till 2 timmar innan en förstagångsflygare är redo att flyga fritt): överensstämmer med en förstahandsrecension av en anläggning med en i drift varande inomhus wingsuit-tunnel (Skydivemag, "Review: Indoor Wingsuit Tunnel").
Relaterad läsning: våra publicerade artiklar om

Ingenjörskonsten bakom en lutande vindtunnel

och

Ekonomin bakom en anläggning för inomhus-wingsuit